Diskussionsforum

 - Forum - Statistik - Sök -
schackOnline diskussionsforum / Schackdiskussion / Konsten att förlora med behag, denna gång utan ämnesavvikelse (den som lever får se)
<< . 1 . 2 . 3 . 4 . 5 . 6 . 7 . 8 . >>
Författare Meddelande
gubbengrå
Medlem
#151 Skrivet: 24 Feb 2016 12:28 - Redigerad av: gubbengrå

Citerar: G_arvid, #180:
Om jag spelar ett tävlingsparti och motståndaren får igång ett vackert angrepp är det mig fjärran att försöka "hjälpa till" för att åstadkomma ett vackert slut.


Ja, där är vi helt överens. Det sägs ha funnits en sådan attityd på 1800-talet, men den är helt föråldrad idag, om den nu verkligen har funnits. Försvarskonst är helt legitim som schacklig företeelse. och i själva verket tycker jag att ett segerrikt angrepp blir vackrare ju bättre försvaret är.

Citerar: G_arvid, #180:
Om man förlorar kan man inte komma ifrån att man gjort något fel och att det inte gick som man hoppats och tänkt sig.


Förvisso! Men sådana fel har jag också gjort i många av de partier. där det verkligen
gick som "jag hoppats och tänkt mig" Att jag med motorhjälp i efterhand kunnat komma underfund om detta förhållande har också fått mig att relativisera värdet av vinst respektive förlust. Upplevelsen av misslyckande vid förlust är i viss mån också en efterkonstruktion. Insatsen framstår som sämre än vad den objektivt är, därför att jag tittar för mycket på nollan i protokollet, istället för på brädet.

Spedicken
Medlem
#152 Skrivet: 24 Feb 2016 13:04

Citerar: G_arvid, #150:
Inte ens Carlsen kan vinna mot mig med mindre än att jag gör något fel –låt vara att det i det fallet räcker med mycket små fel som jag inte har en aning om att jag gör...

Då är frågan vad som räknas som fel. Allt annat än det bästa draget måste vara ett fel. Så spelar man det absolut bästa draget kan man inte förlora. Spelar man någon gång under partiet det näst bästa draget, så borde man ju teoretiskt kunna förlora.

G_arvid
Medlem
#153 Skrivet: 24 Feb 2016 14:18

Citerar: Spedicken, #152:
Allt annat än det bästa draget måste vara ett fel. Så spelar man det absolut bästa draget kan man inte förlora. Spelar man någon gång under partiet det näst bästa draget, så borde man ju teoretiskt kunna förlora.

Det måste bero på situationen. Att sätta matt i tre drag kanske är bäst, draget som sätter matt i fyra drag är näst bäst medan draget som vinner damen är tredje bäst, men leder ändå till vinst. Men i en annan situation kanske man står i schack och bara har två möjliga drag att välja mellan. Det bästa vinner, medan det näst bästa förlorar.
Men OK, jag medger att jag inte har klart för mig hur man ska definiera "feldrag" på ett korrekt sätt. Jag ville bara säga att en förlust - åtminstone för mig - oftast ger anledning till självkritik och att jag därför sällan och aldrig är helt nöjd efteråt.

LuleErik
Medlem
#154 Skrivet: 24 Feb 2016 22:54 - Redigerad av: LuleErik

Citerar: G_arvid, #153:
Jag ville bara säga att en förlust - åtminstone för mig - oftast ger anledning till självkritik och att jag därför sällan och aldrig är helt nöjd efteråt.


Jag har ett problem att jag blir aldrig nöjd oavsett resultatet.
Bra säger de flesta.Känner någon igen sig att trots ni har spelat en hel helg tävlingsschack. Så måste ni ändå analysera era partier samma kväll om det är möjligt eller dagen efter eller åtminstone så snabbt det går?

sture_lindberg
Medlem
#155 Skrivet: 24 Feb 2016 23:42

Citerar: LuleErik, #154:
Så måste ni ändå analysera era partier samma kväll om det är möjligt eller dagen efter eller åtminstone så snabbt det går?


Jag gör som så när jag har spelat en helgturnering:Att jag låter bli att analysera partierna direkt efter när jag kommer hem.
Utan jag väntar 7-10 dagar med att anaylsera partierna.
Så jag får lite sund distans till dom..Bästa sättet tycker i alla fall jag.

G_arvid
Medlem
#156 Skrivet: 25 Feb 2016 06:30

Citerar: gubbengrå, #151:
Att jag med motorhjälp i efterhand kunnat komma underfund om detta förhållande har också fått mig att relativisera värdet av vinst respektive förlust. Upplevelsen av misslyckande vid förlust är i viss mån också en efterkonstruktion. Insatsen framstår som sämre än vad den objektivt är, därför att jag tittar för mycket på nollan i protokollet, istället för på brädet.

Det är klart att jag kan hitta många fel i vinstpartierna - särskilt om man sätter datorn på det. Men om man inte ser någon särskild poäng och tilfredsställelse i att man lyckades besegra motståndaren på andra sidan brädet i ett tävlingsparti så låter det för mig som om man är mera lagd för studie- och problemkomposition än tävlingsschack. Naturligtvis inget fel i det, ska jag skynda mig att tillägga.

gubbengrå
Medlem
#157 Skrivet: 25 Feb 2016 09:27 - Redigerad av: gubbengrå

Citerar: G_arvid, #156:
Men om man inte ser någon särskild poäng och tilfredsställelse i att man lyckades besegra motståndaren på andra sidan brädet i ett tävlingsparti


Om du frågar mig vad jag egentligen menar med uttrycket:"fått mig att relativisera värdet av vinst respektive förlust" kan jag bara säga bekantskapen med objektivitetsmonstret har fått mig att inse att kvalitetsskillnaden mellan de dessa två kategorier är mycket otydligare än vad jag tidigare trodde. Vilka slutsatser jag sen skall dra av detta, är ännu inte helt klart. Men logiskt sett borde det innebära att jag tonar ned betydelsen av spelförståelse för vinsten, till förmån för andra faktorer.

Att du antyder att jag inte är intresserad av att vinna mina partier , tyder på att jag uttryckt mig otydligare än vad jag kunnat föreställa mig, Jag spelar på vinst

Citerar: G_arvid, #156:
som om man är mera lagd för studie- och problemkomposition än tävlingsschack. Naturligtvis inget fel i det,

Nej då, inget fel i det, men för tillfället är jag mest upptagen med at försöka lappa ihop min spelförståelse, som fått sig några smällar av objektivitetsmonstret.

G_arvid
Medlem
#158 Skrivet: 25 Feb 2016 09:46

Citerar: gubbengrå, #157:
Att du antyder att jag inte är intresserad av att vinna mina partier , tyder på att jag uttryckt mig otydligare än vad jag kunnat föreställa mig, Jag spelar på vinst

Alls inte personligt menat - i tidigare debatter har du ju klart deklarerat din ståndpunkt rörande remier utan kamp.
Citerar: gubbengrå, #157:
Men logiskt sett borde det innebära att jag tonar ned betydelsen av spelförståelse för vinsten, till förmån för andra faktorer.

Jag håller med - spelförståelsen är inte av avgörande betydelse. Spasskij och Petrosjan blev en gång tillfrågade vilken som var den viktigaste egenskapen hos en schackspelare. Den ene svarade 'koncentrationsförmåga' och den andre 'seghet' och jag är böjd att tor dem. I schack som i livet är det som bekant stor skillnad på att HA rätt och att FÅ rätt...

olaloke
Medlem
#159 Skrivet: 27 Feb 2016 10:25

Schack är ett spel som bygger på intelligens, prestige, tur och psykologi. Frågan är om det är en bra egenskap att kunna ta en förlust utan att gräma sig.

gubbengrå
Medlem
#160 Skrivet: 27 Feb 2016 11:58 - Redigerad av: gubbengrå

Citerar: olaloke, #159:
Schack är ett spel som bygger på intelligens, prestige, tur och psykologi.


Åsikten att schack är något som , - bland annat - bygger på prestige har en del som talar för sig. Jag har en del intryck från schackmiljöer som stämmer med detta påstående.
Förvisso har jag också intryck som talar för motsatsen.

Visserligen har jag haft ett begränsat antal samtal med elitspelare, men nästan undantagslöst har de visat sig vara betydligt mer prestigefria än de genomsnittliga spelarna på ungefär min egen nivå.

Jag tror inte att detta är en tillfällighet,

olaloke
Medlem
#161 Skrivet: 27 Feb 2016 12:27

Jag skulle vilja lägga till det självklara att schack också är en kamp mellan två viljor eller två individer om man så vill. Om man ger sig utan kamp så är det inget spel.

sture_lindberg
Medlem
#162 Skrivet: 27 Feb 2016 12:42

Citerar: olaloke, #161:
Jag skulle vilja lägga till det självklara att schack också är en kamp mellan två viljor eller två individer om man så vill. Om man ger sig utan kamp så är det inget spel.

Så riktigt..Och jag vill även tillägga att det är en psykologisk kamp inte minst.

gubbengrå
Medlem
#163 Skrivet: 27 Feb 2016 12:52

Citerar: olaloke, #161:

Jag skulle vilja lägga till det självklara att schack också är en kamp mellan två viljor eller två individer om man så vill. Om man ger sig utan kamp så är det inget spel.

Häller med

Ropudden
Medlem
#164 Skrivet: 2 Mar 2016 14:17

Sambafotbollen har ersatts av Resultatfotbollen. Har Gentlemännen vid schackbrädet ersatts av...................? En gentleman vet när slaget är förlorat. Vilja och kamp är begrepp som hör bakgårdar till.

IvarBlå1
#165 Skrivet: 2 Mar 2016 14:39 - Redigerad av: IvarBlå1

Citerar: Ropudden, #164:
Sambafotbollen har ersatts av Resultatfotbollen

Det var decennier sedan vi hade sambafotboll Att ge upp är berättigat om man ligger pjäs under om det inte är en nybörjare man möter och man själv är en elitspelare. Man har gjort ett grovt feldrag. Då spelar jag vidare. Jag är kanske ingen gentleman då men det bryr jag mig inte om

gubbengrå
Medlem
#166 Skrivet: 2 Mar 2016 15:10

Citerar: Ropudden, #164:
Vilja och kamp är begrepp som hör bakgårdar till.


Spelet är komplicerat, och svårt.
Att ta sig igenom ett normalparti fram till slutspelet är en prestation om det innehåller en någorlunda grad av komplexitet. Sen skall man ofta göra helt nya planer för de ändrade förhållandena. och där kan problemet med att hushålla med tiden också bli aktualiserat (eller akut) och slutspelskonsten är givetvis en svårighet i sig.

Nej, man lyckas inte med detta utan vilja och kamp, detta i sin tur må höra till bakgården eller inte.

lillpysen
Medlem
#167 Skrivet: 2 Mar 2016 15:13

Att nå patt är också en konst ...

IvarBlå1
#168 Skrivet: 2 Mar 2016 15:18

Att matta med löpare mot olikfärgad löpare är också svårt

peace
Medlem
#169 Skrivet: 2 Mar 2016 15:18

Ja helt rätt lillpysen.i underläge kan man sträva efter patt men om man har spelat många gånger mot samma säkra spelare och ligger under då finns det anledning att ge upp. Det avgör var och en och det finns ej EN mall hur man ska spela!!!

gubbengrå
Medlem
#170 Skrivet: 2 Mar 2016 15:31 - Redigerad av: gubbengrå

Citerar: Ropudden, #164:
En gentleman vet när slaget är förlorat.

Här finns uppenbara svårigheter.
Oavsett om jag är gentleman eller ej, har jag många gånger haft mycket dåligt klart för mig när det var dags att ge upp.

Detta är egentligen ganska naturligt Det är helt enkelt mycket ansträngande att försvara en dålig ställning. Motståndaren pressar på och man börjar själv se allt mer pessimistiskt på sina chanser. Pessimismen tröttar en allt mer och det kan mycket väl hända att man ger upp i en ställning som endast är något sämre, ja t.o.m lika.

Att kunna distansera sig från hjärnspökena är en aspekt av det som kallas seghet och uthållighet.

G_arvid
Medlem
#171 Skrivet: 3 Mar 2016 06:40

Citerar: gubbengrå, #170:
Oavsett om jag är gentleman eller ej, har jag många gånger haft mycket dåligt klart för mig när det var dags att ge upp.

Det lär ha inträffat att den ene spelaren pressade och försökte vinna ett slutspel men ställde till det för sig och hamnade i ett mattnät. Han sträckte fram handen med orden "Ja, nu finns det inget mer att göra". Hans motståndare hade inte alls sett mattvarianten utan trodde att spelaren gav upp vinstförsöken och accepterade remi.Men när spelaren som gav upp såg att motståndaren skrev "remi" i sitt protokoll var han snabb med att skriva dit det, han också...kanske inte så gentlemannamässigt gjort, men uppenbarligen var han för snabb med att ge upp. Och vad hade en domare dömt i ett sådant fall - den ene ger upp och den andre accepterar ett remianbud?

LNO1
Medlem
#172 Skrivet: 29 Jul 2016 12:50 - Redigerad av: LNO1

Det här med förluster, ja...

Att förlora med behag kan ju tolkas på lite olika sätt.Så låt oss först reda ut vad som menas med ordet behag.
Jag citerar SAOB :
"1) (känsla af) välbehag, tillfredsställelse l. belåtenhet (med ngn l. ngt);
motsatt MISSHAG; jfr BEHAGA 1. — jfr SJÄLF-BEHAG."

Jag tror inte de flesta av oss känner välbehag i förlustens ögonblick, någon kanske är likgiltig inför den, men det är inte för njutningen att förlora vi spelar, så det är i betydelsen tillfredställelse och belåtenhet jag ämnar diskutera detta. Att vi samtliga är goda sportsmän och tackar motståndaren efter partiet är så självklart att det knappast är intressant att föra en diskussion om.

Hur ska man då kunna vara tillfredställd efter en förlust? För att besvara den frågan vill jag vända på frågeställningen:

"Kan och ska man vara missnöjd med ett vinstparti vid vissa tillfälen?" samt ge ett litet exempel från mina egna försök vid brädet.

Jag spelade ett parti i på FICS nyligen och jag har länge försökt att tillägna mig disciplinen att först titta efter alla schackar, sedan efter alla slag och först därefter utforma mina planer. När jag tittade på partiet efteråt upptäckte jag att jag missat ett Sxb5! inte mindre än fyra gånger i rad, samt att jag efter ett springaroffer som jag gjorde, i uppföljaren missade en uppenbar löparschack på g6 som hade avgjort partiet omedelbart.

Ni som spelat e4 ett tag vet att många gånger är just dessa två drag tematiska i många ställningar, så det var inte så att dessa två drag var direkt nya för mig. Jag vann partiet ändå eftersom jag var den betydligt starkare spelaren, men jag misstänker att det hela var slarv orsakat av undermedveten underskattning men, märk väl, det kan också ha andra orsaker.

En kompis till mig på FICS som tittade på partiet skickade efteråt ett meddelande: Bravo Lars! varpå jag svarade honom "not so bravo Marek!" varpå vi gick igenom partiet och jag fick tillfälle att visa mina misstag.

Min frustration efter partiet var minst lika stor som när jag förlorat ett parti p.g.a av slarv i en bättre ställning mot en jämngod spelare. Alltihopa har ju förstås att göra med spelets inbyggda svårighet och ens egen oförmåga.

Efter denna löst sammanhängande inledning vill jag komma till någon form av avslutning på mitt inlägg med följande för mig giltiga påståenden om "konsten att förlora med behag".

1. Acceptera att du har brister så att du kan göra något åt dem. (Men du behöver inte njuta av förlusten känslomässigt.)

2. Om du vet inom dig att du gjort ditt yttersta men ändå förlorat, känn behag i det faktum att du gjorde ditt bästa och något mer kan du inte begära av dig själv.

3. Om du vinner ett parti, låt inte känslorna över resultatet ta överhanden, utan sätt dig ner efteråt och kontrollera om du verkligen hade anledning att vara nöjd med ditt spel.

4. Lyssna gärna på kompisars omdömen om dina partier, men kom ihåg att dessa omdömen är färgade av sympatier och andra förutfattande meningar, så var på din vakt!

5. Och kanske viktigast av allt: fråga dig själv om du hade kul vid brädet när du spelade.

Avslutningsvis vill jag återigen säga: ingen kan begära att du ska känna njutning av din förlust, men känn gärna tillfredställelse över att du gjort ditt bästa om så är fallet samt att om du märker vid efteranalysen att du lyckats med något du tidigare misslyckats med, känn tillfredställelse över detta faktum.

G_arvid
Medlem
#173 Skrivet: 30 Jul 2016 09:25

Intressanta synpunkter. När det gäller "Konsten att förlora med behag" tycker jag att punkt 5
Citerar: LNO1, #172:
5. Och kanske viktigast av allt: fråga dig själv om du hade kul vid brädet när du spelade.

...är den allt överskuggande
Citerar: LNO1, #172:
1. Acceptera att du har brister så att du kan göra något åt dem. (Men du behöver inte njuta av förlusten känslomässigt.)

Frågan är också i vilken mån man ska fokusera på sina brister...jag menar att det i lika hög grad handlar om att identifiera sina styrkor. Om man finner att man ofta förlorar i långa positionspartier men vinner så snart det blir fråga om kombinationer och angrepp så blir ju frågan hur mycket man ska träna positionsspel och hur mycket man ska ägna tid åt att undvika positionspartier och försöka få upp ställningar där ens talang kan komma till sin rätt.
Citerar: LNO1, #172:
2. Om du vet inom dig att du gjort ditt yttersta men ändå förlorat, känn behag i det faktum att du gjorde ditt bästa och något mer kan du inte begära av dig själv.

Personligen tycker jag det är mer deprimerande att känna att man var chanslös trots att man gjorde sitt yttersta. Då kan ju frågan komma upp: "Kanske jag skulle använda min tid till något viktigare". Om det handlar om bortsättning i vunnen ställning så är det ju smärtsamt, men då vet man ju att det förmodligen kommer dyka upp fler tillfällen, om man bara är alert.

LNO1
Medlem
#174 Skrivet: 30 Jul 2016 13:56 - Redigerad av: LNO1

Citerar: G_arvid, #173:
Frågan är också i vilken mån man ska fokusera på sina brister...jag menar att det i lika hög grad handlar om att identifiera sina styrkor. Om man finner att man ofta förlorar i långa positionspartier men vinner så snart det blir fråga om kombinationer och angrepp så blir ju frågan hur mycket man ska träna positionsspel och hur mycket man ska ägna tid åt att undvika positionspartier och försöka få upp ställningar där ens talang kan komma till sin rätt.


Helt riktigt, men även inom ens starka sidor finns svagheter, och för att kunna förbättra sig måste man ha förmågan till självkritik. Sedan får det absolut inte göras till en börda vad beträffar självkritiken, utan man kan nöja sig att objektivt konstatera sakförhållanden, utan att för den skull förringa ens starka sidor som spelare. Vad vi talar om här är balans.

Citerar: G_arvid, #173:
Personligen tycker jag det är mer deprimerande att känna att man var chanslös trots att man gjorde sitt yttersta. Då kan ju frågan komma upp: "Kanske jag skulle använda min tid till något viktigare"

Din känsla och vilka beslut du fattar därefter kan jag inte uttala mig om eller komma med några pekpinnar beträffande relevansen i dessa.

Men jag skulle vilja genmäla med följande retoriska fråga: antag att du skulle få tillfälle att spela ett vänskapligt parti med Kasparov, Fischer, Karpov eller Carlsen? Skulle du då nobba möjligheten med hänvisning till att du skulle vara chanslös?
Jag har fler argument i den här frågan men jag inväntar svaret på denna fråga först.

G_arvid
Medlem
#175 Skrivet: 30 Jul 2016 17:29

Citerar: LNO1, #174:
Men jag skulle vilja genmäla med följande retoriska fråga: antag att du skulle få tillfälle att spela ett vänskapligt parti med Kasparov, Fischer, Karpov eller Carlsen?

Mitt svar är att det nog skulle vara världens upplevelse att få sitta öga mot öga med någon av dessa legendarer men själva partiet skulle inte ge mig så mycket.
För många herrans år sedan blev jag lottad mot en polsk stormästare i en öppen turnering. Jag kämpade för allt jag förmådde, men upplevde att mina alternativ började efterhand bli färre och färre, mina pjäser började stå i vägen för varandra och efter ett trettiotal drag kollapsade alltsammans. Min motståndare hade under tiden använt max någon minut för varje drag och hela tiden spelat med ett kolugnt, lätt uttråkat ansiktsuttryck. Jag minns att det var en ganska obehaglig upplevelse och fortfarande föredrar jag bortsättning i vinstställning (vilket jag för det mesta skrattar åt) framför sådana förluster. Men observera att jag bara talar för mig själv. Alla är vi olika...

Svedjeholmen
Medlem
#176 Skrivet: 30 Jul 2016 23:40

Jag tar alltid en förlust med behag - solen går upp imorgon oxå!

sture_lindberg
Medlem
#177 Skrivet: 30 Jul 2016 23:43

so right

farbrorjo
Medlem
#178 Skrivet: 31 Jul 2016 10:00 - Redigerad av: farbrorjo

Citerar: G_arvid, #173:
Intressanta synpunkter. När det gäller "Konsten att förlora med behag" tycker jag att punkt 5Citerar: LNO1, #172:5. Och kanske viktigast av allt: fråga dig själv om du hade kul vid brädet när du spelade.
...är den allt överskuggande


Som simpel nöjesspelare har jag alltid det - älskar spelet, gäspar käkarna ur led åt all teori med ett undantag - den öppningsteori som handlar om hur man snabbast, säkrast (nåja) och mest chansrikt kommer bort ifrån allt vad etablerad spelöppningsteori heter (jojo men, har sagt det förut, men i runda slängar är det nog c a fyra år sedan jag tjatade om det sist - bästa tipset i genren skrivet på svenska som jag känner till: Erik Bäcklunds "Oregelbundna miniatyrer. En introduktion till egendomlig spelföring" (Logos förlag, Bokförlaget Logos, Malmö, 1993, ISBN 01-072131--0-1) - förutom att hela boken är schackligt synnerligen läsvärld så måste man tycka att John Cleese är en riktig tråkmåns för att inte tacksamt uppskatta humorn som det stilistiska redskap med vilken den är skriven - och för att citera en av de två Svenska Mästare i schack jag har haft förmånen att få möta som enkel nöjesspelare - min korridorgranne under de första fem åren i Uppsala Robert "Robban-Bobban" "Gamlingen" Åström: "Vissssscht, bah gamling, den är fin, bah... ) och, sist men inte minst; vinner jag kan jag glädjas åt det, förlorar kan jag skratta åt mina egna misstag och förlorar jag mot någon som på pappret ska kunna slå mig när vederbörande går i sömnen om natten för att dricka ett glas vatten och passar på att riva av en simultanblixt när hen ändå är uppe och flanerar nokturnalt...ja då är väl allt i sin ordning och då har det ju per definition skett med välbehag...

IvarBlå1
#179 Skrivet: 31 Jul 2016 10:27 - Redigerad av: IvarBlå1

Du kunde ju blivit författare, farbrorjo med din skrivambition. Själv klarar min dator ca 200 ord innan jag loggas ut Det här är off topic, hoppas det inte gör något, hade blivit det var jag än hade skrivit.Så blev jag den första att avvika från ämnet. Någon ska ju vara den första. Typiskt att det skulle vara den här ,om jag hade sett rubriken hade jag satt den någon annanstans

farbrorjo
Medlem
#180 Skrivet: 31 Jul 2016 12:11 - Redigerad av: farbrorjo

Citerar: IvarBlå1, #179:
Du kunde ju blivit författare, farbrorjo med din skrivambition.


Tack för de vänliga orden, IvarBlå1 - nja, hittills har det ju mest blivit pop'n-roll-texter, men i o f s ett och annat renodlat, litterärt poem - publicerat i kulturtidskrifter och i undantagsfall, något enstaka litterärt magasin...

Men när det gäller prosan, ja, mitt råmanus till byrålåderoman närmar sig raskt 600 A4- sidor och jag ser inget slut på eländet - hade detta varit i din musiktråd hade jag kunnat utveckla det hela med en länk till Povel Ramels gamla låt "Povels ofullbordade", där varje refräng avslutas med orden "Det är nog bäst att börja om på nytt igen", men där det mot slutet glider över i fullständigt kaos och korthuskollaps och man anar att de vänliga männen med vita rockar, sprutor och en go´ och varm tvångströja inte är långt borta i julihettan...men tyvärr funkar inte det, även om jag njuter i fulla drag av att kunna toka till det hur jag vill sedan jag gick i pension som moderator under eget ansvar, så vill jag ju inte ge mina f d och de nya ämbetskollegorna allt för mycket huvudvärk - i perioder kommer de att ha fullt upp ändå - men om jag bara avslutar de där 32 garnnystansinläggen som jag påbörjat i diverse "Världsligttrådar först" så kanske det blir tid för lite Povel enligt ovan också...

Men för att återföra till ämnet - Hasse Alfredsson brukar ofta nämnas som tecken på en, med svenska mått mätt, megakändis som inte var helt oäven som amatör...har tyvärr aldrig fått chansen att spela mot honom, även om jag haft nöjet att konversera honom i c a 20 minuter (ännu en gång dyker anrika Kungliga Hofvkonditoriet Ofvandhls upp som bakgrundsmiljö i sammanhanget) - däremot har jag sett honom spela - och förlora - med de där jättepjäserna som de åtminstone förr om åren brukade ställa ut under sommartid i Kungsträdgården i Stockholm. Jag glömmer aldrig hans minspel när han först i spelat vredesmod sparkade omkull kungen och fräste - likaledes spelat, förstås - di vau vill faur houndan four j-vla raeligt...varpå han brast ut i gapskratt åt sitt eget överspel, tog motsåndaren i hand och tackade belevat för partiet, varpå han i sakta mak flanerade iväg med en cigg i mungipan, lite sådär klurigt leende och till synes bara njutande av livet i största allmänhet...men vi som var där i den vid det laget ganska ansenliga publiknumerären fick oss ett trevligt schackminne för livet...och ett bra exempel på hur man förlorar med behag och dessutom kan roa sina medmänniskor på köpet...

<< . 1 . 2 . 3 . 4 . 5 . 6 . 7 . 8 . >>
Du måste logga in för att kunna posta!
 

Powered by forum software miniBB™ © 2001-2006