| Författare |
Meddelande |
sture_lindberg
Medlem
|
#61 Skrivet: 18 Feb 2016 13:18
Citerar: lubbeluring, #87: Kanske mera att man måste acceptera att det finns
andra spelare som är bättre.
Då är det bara att lyfta på hatten, tacka för matchen
och gå vidare till nästa parti.
Det finns alltid nya partier som väntar på att bli spelade.
Detta inlägg var klockrent anser jag.
Som sagt det finns alltid ett nytt parti att spela efter det senaste
Det är bara att ta nya tag och gå vidare.
|
gubbengrå
Medlem
|
#62 Skrivet: 18 Feb 2016 17:45 - Redigerad av: gubbengrå
LNO1
Medlem #60 Skrivet: 18 Feb 2016 11:16 - Redigerad av: LNO1 Citera
Citerar: lubbeluring, #59:
Men de flesta schackspelare hamnar ju på en nivå där
man vinner och förlorar ungefär lika många partier.
Precis, och då kan spelet bli outhärdligt om man känner sig demoraliserad och värdelös som spelare efter en förlust.
Det håller jag med om. Om jag hade haft det på det viset, så hade jag lagt av, snarare förr än senare.Men det finns förluster och förluster. De flesta glömmer man ganska så snart, även om det är en god princip att uppmärksamma dem.
Sen är det de där avslöjande förlusterna, som avslöjar att man missuppfattat något väsentligt av den allmänna schackteorin, som tvingar en att omvärdera sin positionsuppfattning och kanske sin uppfattning om sin egen skicklighet.
I värsta fall kan en sådan påtvingad insikt bli till en kris, som får en till att tappa lusten. Men schackspelare är ett härdat släkte, åtminstone de som hänger kvar. Jag tror att de flesta förstår att i ett sådant läge gäller det att ta vara på chansen att förbättra sitt spel
|
gubbengrå
Medlem
|
#63 Skrivet: 18 Feb 2016 17:58 - Redigerad av: gubbengrå
Citerar: lubbeluring, #57:
Kanske mera att man måste acceptera att det finns
andra spelare som är bättre.
Då är det bara att lyfta på hatten, tacka för matchen
och gå vidare till nästa parti.
Det finns alltid nya partier som väntar på att bli spelade.
Ja, detta är god kutym, som jag och säkert många med mig sätter värde på. Men så som är fallet med all god kutym uttrycker det inte hela sanningen.
Man kan spela schack utifrån många olika attityder. I det här sammanhanget tänker jag främst på skillnaden mellan dem som bemödar sig om att försöka öka sin spelstyrka och de som inte bryr sig om det. De förra har det jobbigare. de släpper inte en förlust, förrän de lärt sig något av den. Det krävs ganska hårt arbete, om man verkligen skall lyckas med den föresatsen.
|
Spedicken
Medlem
|
#64 Skrivet: 18 Feb 2016 18:10
Det spelar egentligen ingen roll vilka råd som ges här, alla är vi olika med olika personligheter, tror inte man kan lära sig att vara nöjd om man förlorar. Man kan däremot behärska sig och vara en gentleman vid en förlust.
|
LNO1
Medlem
|
#65 Skrivet: 18 Feb 2016 18:41
Citerar: Spedicken, #64: Det spelar egentligen ingen roll vilka råd som ges här, alla är vi olika med olika personligheter, tror inte man kan lära sig att vara nöjd om man förlorar. Man kan däremot behärska sig och vara en gentleman vid en förlust.
Det talades om klockrena inlägg tidigare här i tråden, det här tycker jag var klockrent!
|
LNO1
Medlem
|
#66 Skrivet: 18 Feb 2016 18:46
Ytterligare ett tillägg angående hur Spedicken såg på saken, jag har nog aldrig känt mig direkt nöjd med en förlust, något gick ju snett under partiet, men jag kan väl vara nöjd med vissa faser av partiet, eller hur jag behandlade klockan, om jag kämpade bra etc.
|
LuleErik
Medlem
|
#67 Skrivet: 18 Feb 2016 20:10 - Redigerad av: LuleErik
Jag kan också vara nöjd även vid förluster mot trevliga personer som bjuder på sig själv i en efteranalys,ödmjuka,objektiva eller att jag har fått möta någon spelare i eliten.
Sådant kan göra att jag glömmer bort resultatet.
|
mugabe
Medlem
|
#68 Skrivet: 18 Feb 2016 21:10
Citerar: LNO1, #10: är jag förlorade mot Axel kom hugget så snabbt att jag inte han uppfatta vad som hände så att säga
Jag känner igen det där från förlustpartier mot mycket bättre spelare. Man kanske byter av lite, helt plötsligt står ens motståndares pjäser mycket bättre än ens egna, och man har ingen aning om vad som hände.
Jag väntar på en Lidnersk knäpp, så att jag på Carlsenskt manér intuitivt ska veta var jag ska ställa pjäserna, eller det Andrssonska, där pjäserna berättar vart de vill.
Själv hoppar jag mest mellan olika taktiska komplikationerutan större helhetssyn.
|
lubbeluring
Medlem
|
#69 Skrivet: 18 Feb 2016 21:27
Citerar: mugabe, #68: det Andrssonska, där pjäserna berättar vart de vill.
Det där var bra.
|
gubbengrå
Medlem
|
#70 Skrivet: 19 Feb 2016 08:13 - Redigerad av: gubbengrå
Citerar: LNO1, #56: att för vissa kan det vara mycket nyttigt, men jag tror att det kan innebära vissa faror om vi gör detta till en dogm, att det är nödvändigt för en schackspelare att någon gång i karriären få känna sig värdelös och demoraliserad.
Ok, egentligen vill jag bara prata om mina egna erfarenheter. I den mån jag uttalar mig om andras är jag ute på hal is. Och visst är det intressant att få höra andras erfarenheter.
För mig är det naturligt att reagera med desorientering, när mina brister i speluppfattningen blir allt för obarmhärtigt avslöjade inför mig själv, Detta innebär en motsägelse, eftersom jag naturligt strävar efter just detta, att se mina begränsningar för att försöka övervinna dem.
Med tiden har jag insett att det (för min del) har legat en viss dos av naivitet i denna förhoppning, Det krävs mer av mig själv än vad jag trodde, för att tillgodogöra mig de beska insikterna,
Numera tycks mig detta konstaterande vara ganska naturligt. På den nivå där jag befinner är min spelförståelse och speluppfattning ganska bräckliga konstruktioner, ett misch-masch av verklig förståelse, oberättigade generaliseringar, ytlighetens självgodhet, ren tankeslapphet, med mera.
Sin bräcklighet till trots duger konstruktionerna utmärkt mot svagare motstånd och skapligt mot likvärdigt dito, Men förr eller senare gör sig sanningen påmind...
Desorientering är ganska vanligt för mig i sådana fall. Demoralisering är mindre vanligt, men ligger där, längre ut på skalan.
|
sture_lindberg
Medlem
|
#71 Skrivet: 19 Feb 2016 12:15
Citerar: Spedicken, #64: Det spelar egentligen ingen roll vilka råd som ges här, alla är vi olika med olika personligheter, tror inte man kan lära sig att vara nöjd om man förlorar. Man kan däremot behärska sig och vara en gentleman vid en förlust.
Dagens sanning.
Och min syn på det hela är att det finns alltid ett nytt parti att spela även efter en försmädlig förlust.
|
G_arvid
Medlem
|
#72 Skrivet: 19 Feb 2016 13:00
Citerar: sture_lindberg, #71: Och min syn på det hela är att det finns alltid ett nytt parti att spela även efter en försmädlig förlust.
Delar helt denna filosofi! 
|
IvarBlå1
|
#73 Skrivet: 19 Feb 2016 14:31 - Redigerad av: IvarBlå1
Det får däremot inte bli för många ( 4-5) förluster i rad. Lätt att tappa lusten då, tycker jag. Inte lika mycket som om man känner att man har mött sin ständige överman.Det här är min subjektiva åsikt
|
LNO1
Medlem
|
#74 Skrivet: 20 Feb 2016 00:17 - Redigerad av: LNO1
Citerar: gubbengrå, #70: Ok, egentligen vill jag bara prata om mina egna erfarenheter
Citerar: Spedicken, #64: Det spelar egentligen ingen roll vilka råd som ges här, alla är vi olika med olika personligheter
Citerar: sture_lindberg, #71: Och min syn på det hela
Och här måste jag ge forumet rätt, det verkar som det med förluster är en "privatsak" som vi dock kan diskutera öppet om. Jag för min del försöker alltid hitta, om möjligt är, någonting som jag gjort rätt med förlustpartiet, måhända för att lindra smärtan, som för all del inte så djup som Ulf Anderssons beskrivning att det känns som att förlora en kroppsdel.
Men trots det så anser jag att förlusten är så att säga spelet salt utan vilken spelet för mig skulle bli oerhört tråkigt i längden.
Citerar: gubbengrå, #70: På den nivå där jag befinner är min spelförståelse och speluppfattning ganska bräckliga konstruktioner, ett misch-masch av verklig förståelse, oberättigade generaliseringar, ytlighetens självgodhet, ren tankeslapphet, med mera.
En underbar mening, där det visas prov på en ödmjukhet inför spelets inneboende svårighet. Det är inte utan att jag känner igen mig.
Men att sitta i sitsen som ständig förlorare, och det får vi vara på det klara med, bör för de flesta av oss vara demoraliserande, för trots allt, oavsett vilken ranking vi har, vi tävlar ju trots allt inte bara för spelets inneboende skönhet, utan också för att vinna. Annars hade vi ju kunnat ägna oss åt att komponera schackproblem som vi arkiverar i byrålådan.
Så därför är det så viktigt att när vi vinner, att vi visar prov på samma sportslighet och generositet som när vi förlorar. Återhållsam glädje efter en vinst anser jag därmed är mer klädsam än mer ohämmad sådan.
|
Spedicken
Medlem
|
#75 Skrivet: 20 Feb 2016 08:37
Citerar: LNO1, #74:
Så därför är det så viktigt att när vi vinner, att vi visar prov på samma sportslighet och generositet som när vi förlorar. Återhållsam glädje efter en vinst anser jag därmed är mer klädsam än mer ohämmad sådan.
Schackspelare är försiktiga generaler. I stort sett i vilken annan sport som helst är det ett hejdlöst firande om man vinner. Fotbollslag, ishockeylag, stafettskidåkare etc. etc., exemplen kan göras otaliga, skriker ut sin glädje och kramar om varandra när dom vinner. Fans badar i fontäner när favoritlaget vunnit. Friidrottare springer ärovarv, gärna med en flagga för att dom har gjort nationen stolt. Förlorar samma idrottare så kan dom gråta hejdlöst och i vissa fall lägga ner karriären, till exempel om dom har satsat i fyra år och misslyckas på ett OS.
Men schackspelare får nöja sig med återhållsam glädje och absolut inte visa att dom är det minsta besvikna när dom förlorat. Undrar vad det beror på!? Typiskt svenskt eller typiskt schackspelare? Tycker det är befriande när Kasparov på sin tid och Nakamura nu (även om det var värre när han var yngre) visar känslor vid förluster. Det vore ganska kul om någon schackspelare gick bananas och släppte loss sina känslor vid förlust/vinst. Å andra sidan skulle nog inte övriga spelare som inte vara klara med sina partier vara lika glada
|
IvarBlå1
|
#76 Skrivet: 20 Feb 2016 08:52
Vi har ju Ulf som överraskade alla med att efter en förlust mot Kasparov närmast skrika ut: -Jag vill aldrig spela mot Kasparov igen! Ivanchukstuk.
|
LNO1
Medlem
|
#77 Skrivet: 20 Feb 2016 08:54
Citerar: Spedicken, #75: Schackspelare är försiktiga generaler. I stort sett i vilken annan sport som helst är det ett hejdlöst firande om man vinner. Fotbollslag, ishockeylag,
Jag minns en tid när sovjet var totalt överlägsna i ishockey och knappt drog på smilbanden när de gjorde mål.
Citerar: Spedicken, #75: Typiskt svenskt eller typiskt schackspelare?
Typiskt schackspelare skulle jag vilja säga, i de sporter som du räknade upp är väl svenskarna precis lika känslosamma som någon annan nationalitet.
|
LNO1
Medlem
|
#78 Skrivet: 20 Feb 2016 08:57
Citerar: Spedicken, #75: Det vore ganska kul om någon schackspelare gick bananas och släppte loss sina känslor vid förlust/vinst.
Jag ser fram emot detta nästa gång du vinner över mig Spedicken, det vore värt en nolla i protokollet
|
IvarBlå1
|
#79 Skrivet: 20 Feb 2016 09:01 - Redigerad av: IvarBlå1
Citerar: LNO1, #77: Jag minns en tid när sovjet var totalt överlägsna i ishockey och knappt drog på smilbanden när de gjorde mål
Tennisspelaren Tim Henman är väl ingen glädjespridare heller! Inte ens när han vann OS rörde han en min.En typisk schack spelare. Men ingen på So, får man hoppas.
|
Spedicken
Medlem
|
#80 Skrivet: 20 Feb 2016 09:06
Citerar: LNO1, #78: Jag ser fram emot detta nästa gång du vinner över mig Spedicken, det vore värt en nolla i protokollet
Jag ser gärna en nolla från dig i protokollet, men tyvärr får du nog inte se mig gå bananas, är nog för Svensk för det
|
LNO1
Medlem
|
#81 Skrivet: 20 Feb 2016 09:29 - Redigerad av: LNO1
Citerar: IvarBlå1, #76:
Vi har ju Ulf som överraskade alla med att efter en förlust mot Kasparov närmast skrika ut: -Jag vill aldrig spela mot Kasparov igen!
Kanske det var just därför Ulf Andersson aldrig blev världsmästare, en mer envis typ hade ju velat möta Garry så snart som möjligt efter förlusten för att ställa saker och ting tillrätta.
Spekulationer, javisst. Hoppas att jag nu inte rör upp några känslor, debatter där Ulf figurerar tycks ha den egenskapen.
|
gubbengrå
Medlem
|
#82 Skrivet: 20 Feb 2016 09:36
Citerar: LNO1, #77:
Jag minns en tid när sovjet var totalt överlägsna i ishockey och knappt drog på smilbanden när de gjorde mål.
Denna attityd hos den sovjetiska lagmaskinen, var en styrka för det laget på så vis, att de tappade aldrig fokus.
|
IvarBlå1
|
#83 Skrivet: 20 Feb 2016 09:40
Citerar: gubbengrå, #82: Denna attityd hos den sovjetiska lagmaskinen, var en styrka för det laget på så vis, att de tappade aldrig fokus.
Eller så var de så vana att vinna så då hade kanske gråtit om de förlorade
|
LNO1
Medlem
|
#84 Skrivet: 20 Feb 2016 09:44
Citerar: gubbengrå, #82: Denna attityd hos den sovjetiska lagmaskinen, var en styrka för det laget på så vis, att de tappade aldrig fokus.
Trots det betänkliga haltandet vad gäller jämförelser schack -lagidrott så skulle jag vilja överföra detta till schack, antag att man vinner en bonde och tar det på samma sätt som när ett ishockeylag gör ett mål, alltså att man blir alldeles till sig av glädje över detta faktum. Risken är då att man förlorar skärpan och koncentrationen, för som vi alla vet så behövs den för en schackspelare fram till partiets slut. Jag tror att en av framgångsfaktorerna för Sovjets ishockeylag var just detta, att de genom sin attityd inte förlorade skärpan. Man kan ju lägga till att detta troligen hade en psykologisk effekt på motståndarlaget: - De blir inte ens glada över att ha gjort mål...
|
Spedicken
Medlem
|
#85 Skrivet: 20 Feb 2016 10:09
Citerar: LNO1, #84: Trots det betänkliga haltandet vad gäller jämförelser schack -lagidrott så skulle jag vilja överföra detta till schack, antag att man vinner en bonde och tar det på samma sätt som när ett ishockeylag gör ett mål, alltså att man blir alldeles till sig av glädje över detta faktum. Risken är då att man förlorar skärpan och koncentrationen, för som vi alla vet så behövs den för en schackspelare fram till partiets slut. Jag tror att en av framgångsfaktorerna för Sovjets ishockeylag var just detta, att de genom sin attityd inte förlorade skärpan. Man kan ju lägga till att detta troligen hade en psykologisk effekt på motståndarlaget: - De blir inte ens glada över att ha gjort mål...
Mycket möjligt, men dom hade också Tikhonov i båset som skällde på spelarna oavsett om dom låg under eller ledde med 8-1. Undrar hur många av spelarna som verkligen tyckte att hockey var roligt på den tiden eller om dom enbart såg det som ett sätt att få ett bättre liv ekonomiskt. Ett hus vid Svarta havet brukade vara belöningen plus att man fick åka utomlands. Gjorde Sovjet ett mål så var det mer "ännu ett jobb utfört".
|
LNO1
Medlem
|
#86 Skrivet: 20 Feb 2016 10:14 - Redigerad av: LNO1
Citerar: Spedicken, #85: Gjorde Sovjet ett mål så var det mer "ännu ett jobb utfört".
Ja så är det nog, men vi får passa oss nu så vi inte glider helt utanför trådämnet, helt utan intresse och beröringspunkter var inte avvikelsen dock.
|
jimpan
Moderator
|
#87 Skrivet: 20 Feb 2016 11:06
Citerar: LNO1, #86: Ja så är det nog, men vi får passa oss nu så vi inte glider helt utanför trådämnet
Har Ni redan gjort men ingen fara - läser era inlägg med glädje....
|
gubbengrå
Medlem
|
#88 Skrivet: 20 Feb 2016 11:10 - Redigerad av: gubbengrå
Citerar: LNO1, #74: Återhållsam glädje efter en vinst anser jag därmed är mer klädsam än mer ohämmad sådan.
På tal om det: En känd svensk stormästare hade för vana att ohämmat visa sin glädje redan innan vinsten var ett faktum. När han tyckte att han stod bra, gick detta tydligt att avläsa på hans självbelåtna flin. Det lär finnas folk som tagit illa upp.
|
IvarBlå1
|
#89 Skrivet: 20 Feb 2016 11:18
Det är lätt att se när Kasparov har problem. Allehanda miner och kliar sig i håret. Och när han förlorade mot Jussupov i Wijk an Zee skrek han:- Jag stod så bra. Och sedan gick ifrån lokalen utan att analysera.
|
Spedicken
Medlem
|
#90 Skrivet: 20 Feb 2016 11:37
Citerar: IvarBlå1, #89:
Det är lätt att se när Kasparov har problem. Allehanda miner och kliar sig i håret. Och när han förlorade mot Jussupov i Wijk an Zee skrek han:- Jag stod så bra. Och sedan gick ifrån lokalen utan att analysera.
Det är hans personlighet och bidrog till att han blev så bra som han blev.
|
