Diskussionsforum

 - Forum - Statistik - Sök -
schackOnline diskussionsforum / Schackdiskussion / När
Författare Meddelande
Den_sorte_slyngel
Medlem
#1 Skrivet: 25 Okt 2014 20:03

är det egentligen roligast att spela schack? Är det när man som liten just lärt sig hur pjäserna går och en vacker dag lyckas manövrera dem så att man faktiskt vinner ett parti, kanske mot en släkting som innan förefallit helt oslagbar. Är det när man tillägnat sig en viss spelstyrka, man slår lätt amatörer och förkunnar för, en förvisso tämligen ointresserad omgivning, att man "spelar schack". Man kanske är en medelmåttig spelare på ett schackforum... Är det när man blir ännu bättre, spelar i klubb och har en rating man vårdar?

tornado
Medlem
#2 Skrivet: 25 Okt 2014 20:19 - Redigerad av: tornado



Den_sorte_slyngel
Medlem
#3 Skrivet: 25 Okt 2014 20:29

Förväntade mig minst ett sådant svar. Kanske finns det någon som tänker ett steg längre..?

Leifur
Medlem
#4 Skrivet: 25 Okt 2014 20:38

Jag tror nog det var roligast när man var junior och snabbt lärde sig spelet, slog läraren och sopade banan med andra ungdomar.

sture_lindberg
Medlem
#5 Skrivet: 25 Okt 2014 20:39

Citerar: Den_sorte_slyngel, #1:
Är det när man som liten just lärt sig hur pjäserna går och en vacker dag lyckas manövrera dem så att man faktiskt vinner ett parti, kanske mot en släkting som innan förefallit helt oslagbar.


För mej var min största schackupplevelse helt klart när jag slog min brorsa när jag var 10 år och han 20.

Han hade börjat spela lite mot mej då jag var 8 år. Kanske för att han tyckte det var lite skoj så där.

Sedan efter att jag hade slagit honom så tror jag aldrig mera att jag förlorade mot honom igen faktiskt.. Detta var nog det roligaste i schack hitils för mej

Den_sorte_slyngel
Medlem
#6 Skrivet: 25 Okt 2014 20:46

Tack Sture. Ungefär så var det för mig också. Min poäng med tråden är att det alltid finns en risk att spelglädjen går förlorad när det blir viktigt att vinna.

Leifur
Medlem
#7 Skrivet: 25 Okt 2014 20:49

Fast det höll på att gå illa en gång i skolan när en av ett par bröder (stockholmsligister som gick på min skola på prov) frågade, när jag spelade schack med en kompis på rasten, om jag trodde att jag skulle slå honom. Jag svarade sanningsenligt Ja! på frågan, vilket jag inte borde ha gjort. Han sa till mig att följa med ut på skolgården, utan schackspel, och göra upp, så han kunde slå mig sönder och samman. Jag har nog aldrig varit så rädd någon gång i skolan som då. Min räddande ängel blev den andra brodern som av någon märklig anledning avstyrde det hela. Kanske tyckte den brodern att man inte ska slå tjejer och schackspelare.

gubbengrå
Medlem
#8 Skrivet: 26 Okt 2014 08:15 - Redigerad av: gubbengrå

Citerar: Den_sorte_slyngel, #6:
Min poäng med tråden är att det alltid finns en risk att spelglädjen går förlorad när det blir viktigt att vinna.


Det var för snart 35 år sedan. Jag hade hunnit med att slakta alla de förhoppningar jag hyst om att kunna utvecklas till någon IM. Jag hade också hunnit inse hur dåligt underbyggda dessa förhoppningar varit och skaffat mig andra, mer givande intressen.

Av någon anledning spelade jag ändå med i en klubb. Den var, i spelstyrka mätt, ganska så obetydlig, men hade dock en mycket god (social) anda.

Jag reflekterade då och då över hur pass idéfattigt och stereotypt mitt spel var, men drog inga slutsatser av självkritiken, antagligen för att det inte behövdes i denna "gubbaklubb"

Plötsligt hände det. Jag fick se en glimt av spelets möjligheter. I mitt sista KM i denna blygsamma klubb spelade jag det ena intressanta partiet efter det andra, till men egen överraskning och förtjusning. Den klubbmästartitel som jag erövrade har inget att objektivt skrytvärde, men den plötsliga erfarenheten av hur fascinerande spelet kan vara, när inspirationen rinner till, gjorde att jag blev "fast" för livstid.

Jag vill naturligtvis gärna upprepa detta, men inspirationen låter sig inte styras så lätt. Den följer sina egna lagar. Det verkar också som att det är oundvikligt med en period av upplevt stillastående och stagnation innan det kan lossna. Det där har med inlärningens villkor att göra, tror jag.

Men jag tror defintivt att den prestigefria andan i denna klubb hjälpte mig.Därför vinnlägger jag mig allt framgent om att distansera mig från prestigetänkande, vilket inte alltid är helt lätt, eftersom detta är en smittsam åkomma.

Du måste logga in för att kunna posta!
 

Powered by forum software miniBB™ © 2001-2006